fredag 17 november 2017

Dagens Musiktips : Hela listan..Eller grand deluxe 22!

Det har varit en slö vecka sett ur artiklar, men så blev det till sist en solig Fredag och vad kan då vara  bättre att kompensera slacket med en lista? En lista med kortisar. Tjohoo! Blir som vanligt en salig blandning, och förutom att det är små munsbitar är temat som vanligt, om inte annat anges, att det är idel bra rock, även om det spretar stilmässigt.

Dream Machine
Vi börjar i Holland, med duon Dream Machine. Från deras kommande alster Breaking The Circle får vi endast ett spår som smakprov på Bandcamp. Men det är en perfekt start på en solig fredag, med sin lite bubblande proggiga, orgeltunga och psykedeliska rock. Det finns gott om äldre material att njuta av tills plattan kommer i sin helhet. Dock hittar ni inte bandet på sociala medier, då man bojkottar dem, men det finns en hemsida och en youtube kanal. Där kan man dessutom få reda på varför man stämmer sina instrument enligt A=432hz och inte A=440hz. Om det är detta som gör deras musik så svängig och skön, vet jag inte, men bra är det.


http://www.dreammachine432.com/

Sky Valley Mistress
Så, här kommer något helt annat. Sky valley Mistress från England är helt klart tyngre, bluesigare. Låten "Hell Ain't Got Your Hound" lunkar på i en långsam, stadig lunk som är helt klart hypnotiserande.





Trash Titan
Vi fortsätter på den inslagna tunga bluesstigen, fast här aning brötigare träskvariant framförd av en  duo från Los Angeles. 4 låtar, så vi kallar det väl en EP. Men vilken rökare. Lägg till det det underbara omslaget och titeln Welcome To The Banana Party. Får mig att småle stort. En fullängdare är på väg. 




Ray Temple
En lista här på Spader Ess vore väl inte komplett utan åtminstone en 70-tals stoner?  Vet inte så mycket alls om bandet Ray Temple, mer än att man är från Tyskland och denna lilla 2 låtars singel är riktigt, riktigt skön och mer behövs egentligen inte. Guttes!




fredag 10 november 2017

Recension : Monarchus

Monarchus levererar ruggigt bra fuzzad stoner/doom från Australien, på sin självbetitlade, egensläppta debutplatta. 

Bandet mejslar ut en Stonermetal med en stundtals ganska opolerad och skitig ljudbild, som spänner från mjukt och smekande till punkigt ös. 
Jag är extra förtjust i att alla i bandet bjuder till på sången, vilket gör att man har både manlig och kvinnlig sång om vartannat. Så det blir en större dynamik och variation, vilket i mina öron förlänger livslängden på mitt intresse för bandet. Dessutom finns det med allt detta sammantaget någonting för alla.



Det finns något i deras stundtals punkiga attack som ger mig en del Rose Tattoo vibbar, vilket aldrig är fel, men det finns så mycket mer som är helt och hållet Monarchus. Inte så mycket krusiduller, rak tung och trevlig rock. Eftersom dom är osignade så vitt jag vet, är detta band som genrebolagen borde slåss om.




En mycket tilltalande debutplatta som gör att jag vill höra mer. Slutbetyget blir en mycket stark triss, snuddande nära ett fyrtal. Att jag slutligen väljer trissen beror nog mer på att jag vill spara mig och se hur denna skivan står sig över tid, och vad nästa giv har att ge.

Sammanfattning:
Betyg 3/5

Favoritspår: Kaleidoscope och Sometimes
Skivbolag: Inget!?
Release:  16:e September, 2017







For More Info Visit:

Bandcamp

Band Members:
Spot: Bass & Vox
Queen Gene: Guitar & Vox
Saltz: Drums & Vox

Tracklist:
1. Monster Eyes 05:22
2. Desert Ways 04:23
3. Kaleidoscope 05:27
4. Alive 05:15
5. Anvil 03:49
6. Motoring 02:33
7. Never Stand Still 04:07
8. Say It All 05:28
9. Sometimes 05:43
10.Divide 05:28

torsdag 9 november 2017

Spader Ess Tänker Högt : En stor dag i Amerikat och för världen

Det är inte så vansinnigt ofta som jag blir politisk här på bloggen, men ibland knyter det samman på ett sätt som inte går att ducka för.

Häromdagen var det ett par mindre val i USA, som för oss här i Europa egentligen inte skulle betyda så vansinnigt mycket ur ett Internationellt perspektiv. Och, eftersom detta ändå är en rockblogg, ur ett just rockande perspektiv.

Men tji fick vi, eller rättare sagt, för en gångs skull i närtid kom det något gott ur ett amerikanskt val, både ur ett mänskligt och rockigt perspektiv.

I Virginia vann den Demokratiska politikern Danica Roem en plats som delstatsdelegat. Vilket trots det lokala, ändå nått omvärlden, för att hon är en transgender person och fått utså en hel del smädelse från sin republikanska motståndare (läs arsle (men det blir man väl inte förvånad över, han är ju just republikan)). Grattis till det Danica! Det som man dock inte uppmärksammat, och som med Spader Ess inriktning, är minst lika viktigt. I samma val fick man in en Rocker i representanthuset, då Danica även är sångerska i bandet Cab  Ride Home. Så, ännu mer grattis!

Ärligt talat, innan allt detta ståhej, hade jag aldrig hört talas om varken Danica eller hennes band, mest kanske för att dom lirar en Metal som inte riktigt är min smak.
Men vad var det som fick mig att inse detta då? Jo, det är så att Danica är inte den enda transgender personen inom rocken, utan det finns i alla fall en till som jag känner till (antagligen fler, men om man egentligen tycker att musiken väger tyngre så känns det inte så viktigt), och som spelar i ett band som jag verkligen gillar och dessutom har skrivit en del om den senaste tiden, nämligen Alexis Hollada i bandet Doomstress. Och det var genom hennes flöde som jag snappade upp detta. Mig veterligen har inte Alexis någon politisk ambition, men har under ett antal år varit öppen om sin transgender resa och flitig kämpe i HBTQ frågor och människors rätt att vara olika.
Så till den milda grad att hon till och med fått en egen dag tilldelad sig i Houston och är den första transgender kvinna som blivit nominerad till "Best Female Vocals" kategorin av Houston Press Music Award 2012. Coolt och starkt, för att inte tala om att man blir förvånad över en sådan öppenhet i Texas. Grattis till det med.






Vilket för mig osökt till att det nu finns hopp om en mer kvalitativ musikalisk representation på Stockholm Pride, om bara bokarna där får upp öronen för något mer tyngre än de schlager artister som brukar vara norm. :-) Boka Rock med mening.

En annan förhoppning vad det gäller det politiska etablissemanget i USA, kanske dags att få in en Ateistisk motpol till all religiös fanatism som idag får leda vägen i stället för sunt förnuft.

Ännu en gång Grattis Tjejer! Och tack för att ni berikar världen.


onsdag 8 november 2017

Recension : Duel - Witchbanger

Duel släppte plattan Witchbanger redan i våras, så det kan tyckas att denna recension kommer en aning sent, men bra musik är bra musik och förtjänar att skrivas om och lyssnas på när som helst.

Har sagt det förr, men det är bara att tjata vidare, det kommer väldigt mycket bra musik från Texas.
Vilket verkligen innefattar Duel.

Rak okomplicerad rårock som det inte går att sitta still till. Sätt på den här plattan och det är bara upp och hoppa som gäller. Tung och taktfast, utan större krusiduller förutom bra musicerande och sköna texter. Ibland är det allt man behöver. Musik som tänder en låga inom en och bara kör på. Det är inte alltid som frugan och jag tycker lika om musik, men ibland, som i detta fallet, så landar det liga skönt hos oss båda. Och då vet man ju att det måste vara riktigt bra.





Duels musik triggar så många små känsloområden hos mig, som bara gör mig glad och upprymd. Rock som går rakt in i ryggraden. Initialt blir det 4 Ess av 5 möjliga, men det skulle inte förvåna mig om denna plattan växer ännu mer. Finns stor risk för att den hamnar på min årsbästalista.

Sammanfattning:
Betyg 4/5

Favoritspår: Astro Gypsy och Devil
Skivbolag: Heavy Psych Sounds
Release:  28:e April, 2017





For More Info Visit:
Facebook
Bandcamp

Band Members:
Tom Frank Guitars / Vocals
Shaun Avants Bass / Vocals
JD Shadowz Drums
Jeff Henson Guitars
Tracklist:
Side A
I. Devil
II. Witchbanger
III. The Snake Queen
IV. Astro Gypsy
Side B
I. Heart Of The Sun
II. Bed Of Nails
III. Cat's Eye
IV. Tigers And Rainbows

tisdag 7 november 2017

Recension : Doomstress - The Second Rite

Alexis Hollada och hennes vapendragare i Doomstress släpper nu sin andra EP The Second Rite.

Själva EPn kommer att komma i lite olika format, vilket gör det hela lite rörigt. I USA släpps den som CD via No Slip Records och innehåller
1- Way of the Mountain
2- Bitter Plea
3- Rainbow Demon*
4- Sleep Among the Dead
5- Wicked Woman** (7″ version: CD only bonus)
*Uriah Heep cover 1972
**Coven cover 1969

Här i Europa kommer den att släppas som en 12" split med SparrowmilkDHU Records, fast då utan Coven covern "Wicked Woman"

Musiken då? Jodå, det är en naturlig fortsättning på det spår som Doomstress redan påbörjat på sin tidigare EP. Det handlar om 2 ommixade låtar som tidigare varit släppta i en begränsad upplaga, "Way of the Mountain" och "Sleep Among the Dead" och sprillans nya "Bitter Plea" som ni sett videon på här tidigare. Detta tillsammans med ett par covers (om man tittar på CD versionen). Särskilt senaste låten hoppas jag är en fingervisning till vad som komma skall, då den kombinerar tyngd, melodi och hitkänsla i ett.

Bandet lyckas med att mixa klassisk Rock, Metal och Doom, på ett sätt som känns spännande. Det blir lika delar Black Sabbath, Saint Vitus som Uriah Heep, så att säga. Särskilt textmässigt känner jag en stark Uriah koppling. Det jag mest vill ha nu är en riktig fullängdare och se vart Doomstress tar vägen. Särskilt som det finns en del andra spännande saker runt bandet att ta upp, men eftersom det är musiken vi koncentrerar oss på nu, så kanske det får bli en helt annan artikel.

Som EP ger jag The Second Rite 4 Ess av 5, mest för att den skapar en förväntan inför mer, mycket mer.
Framför allt genom låten "Bitter Plea" och den fantastiska Uriah Heep covern "Rainbow Demon".
Som jag förstår kommer split EP:n att släppas i slutet av November.




måndag 6 november 2017

Recension : Gorilla Pulp - Heavy Lips

Italienarna i Gorilla Pulp har roat oss förr med sin svängiga Boogie hårdrock och underhållande videos. Och här kommer nästa platta i ordningen, Heavy Lips. 

Just roa, är inte ett dumt ord, för jag blir glad när jag hör bandet, även om den här plattan är lite tyngre och mörkare än tidigare. Dock svänger det, det andas en del party vid en snabb lyssning, men när man ger sig hän och ser bortom den omedelbara ytan så hittar man såväl riktigt underhållande rock med flera dimensioner. Och även om musiken som sagt stundtals låter party, så finns det även textmässigt flera lager och inte alls en massa partyklyschor, utan ofta lutar man sig snarare åt det lite ockulta hållet.




Här och där petar man in klassiska dubbelgitarrer alá Thin Lizzy, men i övrig är det mer tung Stoner.
Helt klart något att kika in på om ni inte redan gjort det.


Inte heller denna gång gör dom oss besvikna vad det gäller videos. Dom fortsätter i samma underhållande spår även där.





Sammanfattning:
Betyg +3/5

Favoritspår: Bless The Moon
och Heavy Lips
Skivbolag:
Retro Vox Records 
Release:  13 Oktober, 2017


For More Info Visit:

Bandcamp 

 
 
 
Band Members:
Maurice Flee - Vox, Guitars & Lap Steels, Theremin & Talkbox
Choris - Bass, Back Vocals
Angioletto Mr. Vernati - Guitars, Back Vocals
Giorgio "Bulldozer" Pioli – Drums & Percussions
Rebecca "Becky" Magri - Vox in The Low Song
 
Tracklist:
1. Bless The Moon 04:36
2. In Your Waters 03:31
3. The Witches Twirl 03:56
4. Heavy Lips 06:11
5. Cactus Killer 04:20
6. Prey On Your Mind 04:41
7. The Low Song 05:28
8. Ape Eyes 03:09  

onsdag 1 november 2017

Önskelistan : Gibson klocka

Det finns massor med vackra gitarrer, men i mina ögon är Gibson Les Paul den mest ikoniska gitarren av dem alla. Så, då är det roligt att kunna presentera en klocka som har chansen att bli åtminstone lite ikonisk i vissa kretsar. Det handlar om denna limiterade dinka som är ett samarbete mellan Gibson och klockmakaren Raymond Weil.

I skrivande stund verkar det oklart om det finns någon ledig av de 400 ex. som skall vara tillverkade, men vill man ha en så är det bara att börja spara ihop dom dryga 30.000 kr som den kostar. Men då får man givetvis en Gibson inspirerad case till sin mycket tjusiga klocka.








Raymond har dessutom gjort andra klockor med rock anknytning, bland annat en snygg hyllning till David Bowie och en trevlig liten Beatles klocka.




tisdag 31 oktober 2017

Recension : Black Aces - Anywhere But Here

Australiensk Boogie rock n roll, har vi hört den förut?
Här kommer i alla fall Black Aces, ett band till som levererar den patenterade partyrocken som vi numer känner som Aussierock, på sin andra platta, Anywhere But Here. Och dom gör det med både skön känsla och kvalitet. Det är ingen som behöver bli förvånad av att det finns lika delar AC/DC och Rose Tattoo i mixen, upplandat med party, party.
Man behöver inte vara någon Einstein för att lista ut att detta är musik som passar bäst med en bärs i handen och ett par i magen. Helst live.

Plattan innehåller ett flertal singalong vänliga rökare med hit-potential, men de som i  mina ögon sticker ut är de 4 låtarna som ramar in plattan, dvs. en riktigt bra öppning och avslutning. Finns även ett par till låtar i mitten, bland dom 11 som bjuds, som också står starkt på egna ben, men jag tror att helheten hade mått bra om man strukit en eller två låtar som kanske inte är superdirekta.




Med det sagt, det är en riktigt bra platta, särskilt om man gillar genren, då är den ett måste. Öppningsspåret har dessutom ett väldigt snygg upptakt som jag gillar skarpt. Betyget blir urstarka 3 ess av 5 möjliga och det är inte dumt alls.











Sammanfattning:
Betyg +3/5

Favoritspår: Anywhere But Here och We Came For Rock n Roll
Skivbolag: Off Yer Rocka Recordings
Release:  8 November, 2017




For More Info Visit:

www.blackacesrock.com
instagram.com/blackacesrock
twitter.com/BlackAcesRock 

Band Members:
Lead Guitar/Lead Vocals - Tyler Kinder
Bass Guitar - Alex McMillan
Drums - Pete McMillan
Rhythm Guitar - Jarrad Morrice
Tracklist:
1 Show You How to Rock n Roll
2 Anywhere But Here
3 Down
4 Better Off Dead
5 Where You Love From
6 Cut Me Loose
7 Good Woman (Gone Bad)
8 Run For Your Life
9 Short Changed
10 Show Me Your Love
11 We Came For Rock n Roll
 

måndag 30 oktober 2017

Dagens Musiktips : The Road Miles - Ballads For The Wasteland

Egentligen fanns det ju aldrig någon chans för att jag inte skulle skriva om The Road Miles - Ballads For The Wasteland, när jag väl upptäckte den.
Inte nog med att det i sig är riktigt skön och svängig blues-stoner som Grekerna bjuder på, man har baserat skivan löst på Stephen Kings epos The Dark Tower. Och med tanke på hur mycket jag njöt av den boksviten, så är man redan där på plussidan hos mig.

Musiken är väldigt skön och suggestiv, lite filmisk. Den har inga problem att föra en till en soldränkt öken och vidare. Men som sagt, det här passar för alla, vare sig man gillar tornet serien eller ej.







Polar'n Per ser Wormwood på Debaser Strand

2017-10-27 Wormwood
2017-10-27 Debaser Strand, Stockholm. Få vet vad som säger tjong i min kola... vad som triggar den grå massan, vad som fastnar för att föras vidare i nervsystemet så att armen höjs, näven knyts och hornen visas... Wormwood verkar veta svaret, de kan det där! Dom får både musiken och min näve att svänga!

Med starka melankolisk melodier som flörtar med en säreget svensk palett av dödsmetall blandat med stenhårda riff och vackra melodier har de hittat sin ljudbild paketerat med ett knattersnabbt trumspel som inte ber om ursäkt för sina tempoändringar...

Jag står där i ett mellanölsparadis, på Debaser strand, mellan någon obskyr variant av After work och efterfesten för den nyligen ankomna Close-upkryssningen tillsammans med en polare och sannerligen ett gäng duktigt berusade dödsmatallare från olika delar av världen. Några engelsmän, några finnar, massa svenne banan och ett helskönt gäng från Slovakien alla har det kört de senare timmarna på metaljollen över Östersjön, även fast de gör så gott det går finns en antydan av ölmätthet, men de är knappast mätta på det där på scen...

Bleksminkade Wormwood är precis vad de behöver!

Det episkt storslagna ramar in ”The Universe is Dying”, det taktfasta gunget som mobiliseras i ”Godless Serenade”, variationen därimellan gör settet väl. Stämningen av inledningen till ”Beneath Ravens and Bones” innan den övergår till tokös är grym!


Spelningen är ett gediget hantverk som förtjänar sin hyllning... egentligen är det enda jag har att klaga på längden, bandet hade gärna fått spela sin fullängdare ”Ghostlands - Wounds from a bleeding heart" (2017) som släpptes tidigare i år från pärm till pärm! Betyget blir ogenerade 4 starka Ess (av 5 möjliga)...

Bästa spår ikväll är stenhårda ”What we lost in the mist” som definierar bandet klockrent med allt från vackra melodier till den stenhårda dödsen med tempoväxlingar som gör settet stor nytta!

Jag kikar mot den Slovakiska flaggan som sitter upphängs med hjälp av några ölflaskor vid baren, jag kisar mot grabbarna där, visar dem hornen, de höjer sina glas i en skål... inget verkar gå förlorat i dimman ikväll!

/Polar’n Per

Setlist:
The Universe is Dying
Oceans
What we lost in the mist
Beneath Ravens and Bones
Godless Serenade
To Worship

tisdag 24 oktober 2017

Dagens Musiktips : Doomstress - Bitter Plea

Houston baserade Doomstress är tillbaka och ännu en gång levererar dom en låt med "Bitter Plea" som är mer, mycket mer, än bra.
Ännu en gång visar dom vad skåpet skall stå, med en trallvänlig Doom-dänga som inte ber om ursäkt för sig själv. En låt som sätter sig rakt in i själen, och bosätter sig. Djävligt bra musik, helt enkelt. Låten  är en föraning av den kommando split EP med Sparrowmilk som skall släppas via DHU Records i November 2017. 

Som om detta inte vore nog, kommer jag att återkomma till bandet vad det lider, var så säkra.





Dagens Musiktips : The Old - The Millennial

Det finns något i mogen punk som gör mig glad och varm om hjärtat. Vare sig det rör sig om gamla favoriter som Alonzo eller nya bekantskaper som dagens musiktips The Old, som damp ner i min inkorg via ett bolag vid namn #InstaPunk UnLtd.

Tidigare har man väl förknippat Punken med ungdomlig ilska i kombination med en dos av naivitet och brist på konsekvenstänkande, men nu kommer det generationer av punkare som tar plats, med både livserfarenhet, insikt och fortsatt ilska. Tilltalande kombo om du frågar mig.

Jag gillar Instapunks devis:
#Instapunk is the angry voice of a middle aged generation. Bored by youth. Pressed by time. Sick of dullness.
We say what we mean in 90 seconds. We don’t wait for tomorrow. And man… whats really scary… we are the future.

Blir spännande att se vad det här tar vägen.




The Old

onsdag 18 oktober 2017

Dagens Musiktips : Fall of an Empire - Croweater


Amerikanska södernkisarna i  Fall of an Empire har lyckats med att skapa ett fantastiskt bra epos över två skivor, Croweater 1 & 2. Även deras första album, Songs of Steel & Sorrow, är klart värt att lyssna in sig på, men nu är det sviten Croweater som är dagens tips.





Facebook

måndag 16 oktober 2017

Dagens Musiktips : Tyler Bryant & The Shakedown - Heartland

Jag kommer att sikta in mig på lite snabba Dagens Musiktips då jag är bortrest ett par dagar och kommer att ha svårt med något annat en tid.

Så, först ut en helt ny bekantskap, som jag ännu så länge inte hört så mycket av, Tyler Bryant & The Shakedown, men som med den här låten "Heartland", så visar dom på både energi och känsla för snygga catchiga låtar trots ett tungt, men viktigt budskap.



Facebook
Hemsida

torsdag 12 oktober 2017

Dagens Musiktips : Marilyn Manson - Say10

Ärligt talat trodde jag nog att Marilyn Manson var uträknad som spännande artist. Men så kommer det låtar från nya plattan som är både just spännande och känns förvånansvärt virila. Som dagens låt "Say10" som gästas av Johnny Depp på videon. Får se bara hur det går för herr Manson efter scenolyckan.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...